Jag hade dagens citat i tankarna när vi tidigt i morse styrde kosan mot Harsa. En par minusgrader och strålande solsken. Just en sån dag som man kanske helst av allt inte vill tävla, utan snarare glida omkring på laggen och bara njuta av att man är vid liv.. Men det var inte planen för dagen. 400 tappra skulle ta sig runt 21 kilomtersslingan, 2 gånger för att fullborda det lopp som fått sitt namn efter en grekisk stad efter att en viss Feidippides lubbat dit (42 kilometer) för att berätta om grekernas seger i kriget. Jag mådde inte riktigt bra innan start. 4,2 mil är en väldigt ansenlig sträcka och jag visste inte riktigt i vilken fart jag skulle gå ut i. Nu blev det inte bättre än att jag fegade lite och släppte tätklungan nästan direkt. Skapligt tempo på första varvet för att sedan kötta ordentligt på andra varvet. Detta för att komma i mål ungefär 9 minuter efter dagens segrare, min gamla vän och kompatant från Skidgymnasiet, Daniel Bergsten. Tydligt är att gymnasiet inte fallerat i och med min recession därifrån! Och det är ju bra. Bra hoppas jag också att Kapten Carl-Jan och menige Viksten har under sin vistelse i Ådalens pärla.
En kul grej med Harsa Ski Marathon är att man får pärgröt och fläsk efteråt. Om ni någon gång har åkt 4,2 mil så kanske ni vet att man inte alls är särskilt sugen på pärgröt och fläsk när man kommer i mål.. Men men. Efter åt tror man ju i alla fall att det var roligt!
/En sliten RML
En kul grej med Harsa Ski Marathon är att man får pärgröt och fläsk efteråt. Om ni någon gång har åkt 4,2 mil så kanske ni vet att man inte alls är särskilt sugen på pärgröt och fläsk när man kommer i mål.. Men men. Efter åt tror man ju i alla fall att det var roligt!
/En sliten RML
