Jag ville bara dunka huvudet i golvet..

Mina vänner.. I söndags satt jag i godan ro och filade på min labrapport (Jag hade vid den här tidpunkten filat i ca 9 timmar) samtidigt som jag slölyssnade på Verkligheten i P3. Och det jag hörde gjorde mig så arg som jag nog inte blivit sedan jag var två och dunkade huvudet i golvet när jag var hungrig, eller trött, eller bara hade bajsat på mig. Jag undvek huvuddunkadet denna gången men känslan var den samma, jag satt och hoppade i kontorsstolen. Programmet handlade denna gången om alla de pälshandlare som tvingats slå igen de senaste åren till följd av mordhot, både mot ägarna, men också deras familj, av diverse militanta djurrättsorganisationer. De ringde också upp någon form av talesman för dessa organisationer och intervjuade honom. Men var han ångerfull för att de sprejjat mördare på den 83-åriga stackars farfadern i familjens hus? Kunde han känna att det kanska var lite fel att skicka mordhot till dottern i familjen? Inte då! Det hade ju fungerat som planerat!

"När man ber folk snällt säkert 20 gånger att sluta med det de håller på med så måste man göra så här" resonerade han. Visste kunde han förstå att dottern i familjen kände obehag inför mordhoten med det var ju liksom själva poängen med hot menade den geléslemmiga skunkluktande riksnollan som tydligen skulle vara talesman. Typ den brightaste på hela bygget eller nåt.

I brevet som dottern fick så stod det att hon hade ett ansvar att övertala sin far att slå igen pälsbutiken, annars så skulle åtgärder vidtas. När programledaren frågade vad riksnollan tyckte att dottern skulle göra i detta fallet så tyckte han att hon fick väl göra som i alla familjer i kris, sätta sig ner och prata om det.

Det mest skrämmande är att dessa nötter på fullaste allvar tror att världen fungerar så här. Om det finns folk som inte delar ens åsikt då är det bara att skicka lite mordhot! Och inte bara till den som tycker annorlunda utan helst till dennes familj, där hoten känns riktigt ordentligt. Ahh tänk till för fan!

Titta bara vad förbannad jag är! Jag sitter och svär i bloggen och då var det ändå i söndags som jag hörde programmet.. Men få saker gör mig så irriterad, i detta fallet heligt förbannad, som människors gränslösa dumhet.

Detta är inte så att jag inte delar dessa människors åsikt. Visst tycker inte jag heller att djur ska fara illa för att människor ska njuta. Men nu verkar det mest vara djurrättsaktivisterna som behöver räddas. Om det fortfarande är möjligt. Beter sig som djur gör de ju iaf!

Nu ska ta en löptur för att lugna ner mig... typ 17 mil eller nåt

/RML

Jag tycker om att tänka på lök som en grönsak..

Ja inte bara i dag utan nuförtiden! Jag lagar mat som den värsta farmorn! Bara rejäl husmanskost som passar in i vilken tidig nittonhundratalsfilm som helst! Fläskkorv och pölsa och falukorv och potatis.. Massor och massor av potatis! Vet inte riktigt varför dock. Jag funderar på om det är min hjärna som gör ett tyst uppror mot akademikerlivet genom att smyga in denna föga studentriktiga kost. Det kan också vara så att det är ett uppror mot något större! typ.. Samhället! Mot all vikthets och konstiga dieter så står jag rakryggad i mitt kök och kavlar upp flanellskjortan medan jag steker pölsa och fläsk så att brandvarnaren tjuter. Någon form av uppror lär det ju vara hur som helst, men frågan är om inte min kropp kommer gör uppror av en annan anledning snart. Säga vad man vill om skogshugarkäk men inte följer det tallriksmodellen iaf.. Den enda grönsak som jag äter är löken, min favoritgrönsak! Är det överhuvudtaget en grönsak?!? Jag tycker om att tänka så iaf. Annars är det typ bara det fantastiska grönsakerna som är nedmixade i Mulit-vitamin juicen som jag får i mig nuförtiden..

Anyways, Smaskens är det!

/RML

Om ingenting alls

Det går nog inte att inte skriva om nånting alls, för nu skriver jag ju just om ingenting alls
Frustrerande, enda sättat är att inte skriva nått alls, men det betyder ju INTE att ja inte kan skriva om nått alls..
...................
..................
...............
..............

Där kanske jag skrev om ingenting alls, men man kan ju ändå fundera över vad meningen med alla punkter är, så då får ju "texten" ändå nån slags innebörd.
Så kom ihåg nu ni som tycker att de här inlägget är tomt och trist. Det handlar iaf inte om ingenting alls. För då skulle ni ju inte kunnat läsa nått!

Hehe, jag är inte onykter, bara lagom trött för att vräka ur mig detta, och det krävs just det: lagom trött, är man för trött blir det inget alls, och är man för lite trött är risken störst att man försöker skriva nått vettigt som blir jätte dåligt!

Nu har det här inlägget handlar om att skriva när man är lagom trött med, så nu kan ni verkligen inte klaga!

Och klaga de tror ja inte ni orkar ändå, om ni inte är precis lagom trötta kanske!
För som sagt, som oftast när man läser lagom intressanta bloggar så är man för trött och har lite för tråkigt. Och är man för pigg hittar man nog på nått roligare!

Ja nu rann det ju iväg ordentligt, men rubriken får ändå stå kvar som "Om ingenting alls"

Hare bra /CMÖR

Sprakforvirring..

Efter nastan 4 manader i Australien med ett frammande ( inte sa fruktansvart frammande) sprak klinkande i mina oron har jag nu blivit lite latt sprakforvirrad. Min engelska har helt klart forbattrats, framfor allt efter att Maria akte hem till studier och pojkvan i slutet av december. Inget stammande och orden ligger mycket narmare till hands, men jag ar fortfarande pa en 10-arings niva. Sa fort detaljer i olika omraden ska diskuteras begransas jag av min okunnighet. Irriterande och ibland valdigt frustrerande.

Detta gor att jag kan ha konversationer med yngre manniskor och kanna att vi ar pa samma niva. Skulle jag ha samma konversation med personen i fraga pa svenska skulle jag kanna att "dar var jag for 3 ar sedan". Focus ligger mer pa sjalva konversationen och inte pa innehallet.

Vad som kanns annu mer konstigt ar att jag nu har svart att prata svenska med svenskar jag traffar. Det funkar bra med mamma, pappa och mina systrar, men nar jag traffar nagon har nere kanns det stelt och ord som "ja" blir "yeah" och ifyllnadsord som "typ" och "liksom" blir "like". Ibland kan jag inte komma pa ordet pa svenska samtidigt som jag vet det engelska ordet. Det ar haftigt hur hjarnan kan stanga av vissa omradet av kunskap och oppna nya.

Det kommer formodligen bara ta nan dag pratandes svenska for mina svensktalande hjarnceller att vakna. For tillfallet kanns det dock som jag kan tva sprak men bara halvbra.

Jag hoppas bara att jag inte glomt hur man pratar svenska utan att det later stelt nar jag kommer hem!

/Jo, An With an H in the middle in the mizzidle

This is my street!

Jag har alltid tyckt att det är otroligt intressant att veta vart människor kommer ifrån. Inte för att det spelar någon roll för mig varifrån någon kommer utan för att det spelar roll för personen i fråga. För nog påverkas vi ganska mycket av vart vi växer upp, i vilken familj, men vilka vänner? Det är ju ändå från vår omgivning som vi får våra värderingar, vår tro och vår moral i viss mån.

Men bakom uttrycket "kommer ifrån" döljer sig ju inte bara den rent geografiska tolkningen utan den kanske ännu viktigare historiska. Vad är det för olika skeenden som format oss? Vilka kriser?

Detta är viktigt, men otroligt svårt att tänka på när man (be)dömer andra människor.. Det finns alltid en historia bakom. "Never judge a man until you walked a mile in his shoes!"

Jag har i och för sig aldrig känt att jag gillar en person bara för att jag vet varifrån den personen kommer. Men jag tycker mig alltid känna en person så mycket bättre när jag träffat dennes familj, varit i dens hus o.s.v. Man får liksom en tydligare bild av den människa som man lär känna. En bakgrund.

Fast å andra sidan finns det människor som man verkligen inte förstår ändå, och det är väl så det ska vara.

Härifrån kommer jag!
/RML

Är du bakfull?

-Vad har du gjort med pumparna pojk? frustar den korpulente och tunnhåriga övremedelålders-mannen.
-Går det inge bra? Säger jag med mitt charmigaste det-är-troligtvis-ditt-fel-men-det-kommer-jag-aldrig-säga-leende.
-Det finns ju ingen 98 oktanig bensin!¨
-Det är rätt uppfattat, vi har tyvärr ingen oktanersättnig kvar heller..
-Fan, har jag förstört min bil nu så får du ta det! nästan snyftar den väldige vite gubben.
-Men det är inga problem, bilen kanske upplevs som lite segare bara.. försöker jag
-Tror du att jag har köpt en Aero med 250 hästar för att den ska kännas seg? Vad är det för fel på dig är du bakfull eller?

Jag är bakfull, det var ju trots allt nyår igår! Men jag kan inte förstå hur mitt sega huvud och lätt nonchalanta inställning till livet kan ha någonting att göra med denna gråhåriga äldre herres mindrevärdeskomplex och helt onödigt överdimensionerade bils eventuella nedsättning av den idiotiska snabba accellerationen med någon procent eller så.

-Så mycket skillnad blir det nog inte ska du se.. försöker jag blidka honom.
-Så mycket skillnad? Tänk om du försökte få saker att fungera istället för att stå här och äta godis hela dagarna! Vilken jävla håla man har hamnat i! gormar mannen.

Nu tappar jag honom i hans resonemang igen. Menar han att jag genom att äta mindre godis skulle kunna påverka Svenska Statoil att fortsätta försäljningen av 98 oktanig bensin och på så sätt bidra till att han inte behöver skämmas för sin jätte lilla snopp när han dundrar fram på svenska vägar med svenska fartbegränsingar (max 120) i sin bil med typ 150 hästar för mycket under huven? Eller tror han på fullaste allvar att det är för att jag är en lat och värdelös ungdom av idag, en pojk som han hela tiden kallar mig, som egentligen skulle kunna plocka fram några kubik 98 oktanig från lagret om jag bara vore något så när handlingskraftig? Jag blir nästan sugen på att vara väldigt elak mot honom, men så slår det mig att det är ju faktiskt ganska synd om honom. En så lite penis och ett så stort mindervärdeskomplex och nu så kan han inte ens accelerar så där gryyyyyymt fort efter rödljus och korsningar! Självklart har han rätt att vara upprörd. Jag tänker låta honom vara det. Jag blir bara så vansinnigt irriterad varje gång han kallar mig pojk så att jag nog skulle ha varit rikitgt elak mot honom i alla fall om jag bara inte varit så bakfull och därmed är mest intresserad av att får iväg honom illa kvickt.

/RML

Är det här slutet?

Jag är sjuk. Feber och vad som känns som ett blödande sår i luftstrupen. Antingen har jag smittats av mina små gulliga bacillhorder till kusiner eller så pallade jag helt enkelt inte juldagens helkväll.. I alla fall så började de den välbekanta smärtan i nacke och leder infinna sig vid åtta tiden igår lkväll. Det är så jobbigt! Bara jaha, nu får jag feber då.. nice.. Däckad i 4-5 dagar eller så. Och inget kan man göra åt det! Bara vänta och be för att det ska vara lindrigt. I går var det inte lindrit.. Jag trodde jag skulle stryka med ett tag där, när jag skakade i feber frossa under dubbla tecken samtidgt som jag svettades floder. Hela familjen är lika dan. Så man känner ju sig inte ensam iaf. Och dessutom så är det ju tour-de-ski nu! Och South Park maraton! Men jag vill bli frisk! Jag får ju spasmer av att ligga framför tv:n hela dagarna, eller det var ju en lögn. Spasmer skulle jag aldrig orka med.. Ni ska bara veta vilken kraftansträngning det är att knåpa ihop det här inlägget. huu.

Nog för nu..
/RML