Måndag

Dagen efter helgen, dagen efter äventyret, dagen då det är dags att ta tag i saker igen, dags att rätta in sig i mönstret. I dag kunde man verkligen känna lukten av den. Den gråmulna himlen ackompanjerades av en pikant doft av håglöshet. Halsen sved lite grand vilket suddade ut ett eventuellt träningspass ur dagsplanen och ersattes av.. ingenting. Detta ingenting dyker upp ganska ofta på måndagar när man inte har något jobb eller skola att gå till. Ingenting är en föga inspirerande inledning på en måndag, men vad gör man. Jag satte på en rulle, Sagan om ringen - Härskarringen. Vilken film! Det finns en sådan härlig verklighets flykt i fantasy-genren som kan sprida glädje och hopp genom de tjockaste måndags dimmor. Inget fuffens och mygel, inga tveksamheter. Här har inga lönnfeta pösmunkar, eller sliskiga hästsvansar med ring i örat makten. Här ledar man inga krig från ett skrivbord i Washington. Nej, här styr de ärbara och modiga, strider avgörs inte genom skirvbordsbeslut fattade 1000 mil därifrån utan på slagfältet, ansikte mot ansikte med fienden.

Det är som sagt sagt skönt att fly den grå vardagen ett tag. Runt tre timmar ungefär, sedan måste man obönhörligt tillbaka. Den svidande halsen har gått över men huvudet väger tungt och kroppen känns matt och värker. Ingenting att fundera på, fram med echinaguard flaskan och börja shotta. Mammas huskur skall också genomföras, men en viktig ingrediens saknas. Svartvinbärssaften. Orädd ger sig hjälten ut i november mörkret. Men vilken väg? Saruman bevakar kanalvägen och genom skolskogen vågar han inte ge sig, skolfröknarna har grävt för djupt och girigt i sina elevers huvuden och han vet vilka hemskheter som de väckt till liv. Det får bli passet upp till stora vägen. Hjälten snavar fram i snöyran. Det blåser en kallvind från väst och snöfallet är så ymnigt att han har svårt att se vägen. Plötsligt ett ljus i fjärran! Pajalagrillen strålar ut sin värme. Han vet var han här och lockas av matdoften som letar sig in i hans näsa, men här finns ingen tid att stanna, han måste vidare och tiden är knapp.
Väl inne på Tempo börjar sökningen efter Saftflaskan. Men den står inte att finna. Hjälten hör med turkarna om de inte har den hett eftertraktade saften. De nekar men han förstår att de ljuger. Vi har inte så många allierade kvar längre. Inget att göra åt, det är bara att halka hem genom mörkret och hoppas att förkylningen blir mild. Hjälten förbannar sitt öde:
-"I wish the cold had never come to me. I wish none of this had happened."
Och till hans förvåning ekar en mörk knagglig rösta tillbaka genom snålblåsten:
-"So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us."
Mycket märkligt tänker hjälten och undrar vad fan man kan göra med en gudsförgäten novembermånad när knappt solen går upp alls och allt är bara stress och jäkt inför den stundande julen. De som sker nu är kanske ännu märkligare för genom mörkret kommer en liten krullhårig man som går fort och ler genom snömodden. När de möts skrålar han på whiskeyröstsstockholmska: "Gå ut och var glad din djävel!"

/RML son of RBL