Chris MacCandless och bussen som var hans hem i Alaskas vildmark under några månader 1992
Jag såg en grym film häromdagen, eller jag vet inte om den var så bra egentligen. Jag var så tagen av själva idéen och det faktum att den var baserad på en verklig händelse. Filmen är Into the Wild, regiserad av Sean Penn.
Bilden föreställer Chris MacCandless och den buss i vilken han bodde långt ute I Alaskas vildmark under några månader 1992. Fotot hittades oframkallat i hans kamera. Efter att ha examinerats med toppbetyg från Emory University skänker han sina tillgångar till välgörenhet, tar sin bil och lämnar den i öknen. Sedan börjar han lifta runt i USA på jakt efter någon sorts mening i livet, långt från den skyddade tillvaron i medelklassamhället. På sin färd, stötar han på en massa olika karaktärer som alla försöker få honom att ta sitt föruft till fånga och "göra något av sitt liv". Men Chris, eller Alexander Supertramp, som han väljer att kalla sig själv är inte intresserad. Han vill inte leva i en värld av politiker, hycklare,lögnare och idioter. Han söker något mer i livet, något sant, och han tror sig kunna finna det i Naturen. I ursprunget till de mänskliga drifterna. Så han åker till Alaska, till själva gränsen för männskligt liv, Into The Wild.
Precis den känslan har jag ibland. Man vill bara lämna allt som är falsk och fel med samhället. Det är nog därför man mår så bra i Naturen. Den är sann, ställer inga krav. Eller det gör den väl egentligen det är kompromisslösa och enkla krav. Det är bara så det är.
När jag och Carl-Jan besteg Helags i höstas så upplevde vi den andra känslan som Chris sökte. Känslan av Naturens kraft och storlek. Hur ödmjuk och liten man känner sig när man inser att man är mil från någon form av civilisation och helt i händerna på moder Natur. Liten, men samtidigt som en del av allting. En obetydlig del förvisso, men det är väldigt tröstande.
Jösses vilken romantiker jag blir när jag kommer in på dessa ämnen. Men eftersom ALLA mår bra av naturen så hävdar jag att att det bor en liten romantiker i oss alla. Men jag är en feg och bekväm sådan, annars hade jag nog hakat på Chris i nått svagt ögonblick...
Dagens citat inleder filmen och är här med min nya favorit dikt. Jag har hört någonstans att man ska lära sig sin favorit dikt utan till..
/RML
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar