I natt jag drömde...

..att jag var ute och sprang! Det var mörkt och jag sprang längs en stig som endast lystes upp av den rytmiskt gungande ljuset av min pannlampa. Jag håller god fart, kroppen känns lätt och huvudet är fritt från bekymmer. Men plötsligt så verkar inte stigen leda åt rätt håll längre. Jag känner på mig att det är något som är fel och jag väljer en ny stig vid en korsning som dyker upp. Det här är rätt håll tänker jag när jag med nytt mod ger mig av genom skogen, men även denna stig sviker mitt förtroende och jag väljer en ny. Detta upprepas några gånger och sedan börjar drömmen ändra skepnad. Det börjar snöa, och jag börjar få en olustig känsla i kroppen. Helt plötsligt går det upp för mig att jag inte har en aning om vare sig var jag är, eller vart jag är på väg. Jag är rädd nu, och kall, och trött. Det värker i benen och svider i ögonen när jag staplar vidare genom mörkret, mot vad jag hoppas är någon annanstans än där jag är nu. Men jag kommer liksom ingenstans, stigarna värkar leda i cirklar och nu börjar pannlampan ge upp också. Jag skakar, både av köld och rädsla medan jag kämpar vidare mot det som jag ser som ett svagt ljus i fjärran.

Allt är grumligt nu, antingen så är det mina ögon som håller på att frysa eller så är det det ymmniga snöfallet. Jag börjar tvivla på att jag kommer överleva detta. Men plötsligt så är det något som blinkar till på stigen framför mig. Jag stannar till och kisar i mörkret. Jodå, ljuset kommer närmare och närmare. Änglar?!?

-Varför tvekar du för? Varför tvivlar du? frågar änglarna?
-Jag vet inte vart jag är, och jag vet inte vart jag ska! svarar jag.
-Tvivlar du på att din Gud ska leda dig rätt? undrar änglarna upprört.
-Jag vet inte! Jag vet inte! Jag vet bara att jag inte vill vara här, jag vill bara bort! skriker jag tillbaka.
-Lugn, lugn. Du måste bara finna din tro, så ska du se att det du söker finns vid slutet av vägen! lugnar änglarna.
-Vad finns där? undrar jag nyfiket. Himlen?
-Va? Himlen? Nej, Nej, Flogsta. Det är väl dit du ska?
-Öhh, ja!

Så rider änglarna i väg längs stigen och jag ser reflexerna från deras västar försvinna i mörkret.. Jag börjar springa åt andra hållet och snart ser jag ljusen från höghusen.

Vilken tur att det inte var en dröm, och att det finns så många ryttare i Uppsalas södre delar, annars skulle jag få rätt många löp-pass som skulle bli bra mycket längre än jag kanske helst av allt önskar mig..

Have faith!
/RML