Måndagskrönikan - Om vänner

Vänner är, som alla vet, livsnödvändiga. Vad skulle man göra utan vänner? Vem skulle man umgås med, fika med, reta sig på, glädjas med, sörja med, bråka med? Och det bästa av allt är att det finns en för alla tillfällen! Nära vänner, sjukt nära vänner, vänner som man kanske bara säger hej till, vänner som man ringer i bland, vänner som man glömt, vänner som man tänker på ibland ler, vänner som man inte tror att man klarar sig utan, vänner som man klarar sig utan fast man inte trodde att man skulle göra det, vänner som man inte trodde sig behöva men som man ändå saknar när de är borta. Det finns hur många varianter som helst och även om de sjukt nära kanske är viktigast så behövs alla, för alla påverkar en och på så sätt identifierar de en.

Man byter ofta umgängeskretsar. I bland för att man måste, i bland för att man vill och i bland vet man inte varför man gör det. Men en sak vet man. Det gör lika ont varje gång att lämna sin vänner och man kan inte förstå hur man ska klara sig utan dem. Lika förvånad blir man dock varje gång man märker att man faktiskt gör det och att man skaffar sig nya vänner. För vänner klara man sig inte utan, även om man inte behöver just de vännerna som man trodde!

Denna krönika är tillägnad alla er, mina vänner, för ni ska veta att jag tänker på er. Alla som jag känt, som jag glömt, som jag varit beroende av och som jag bara varit ytligt bekant med. Tack för alla minnen, bra och dåliga, roliga och tråkiga. Jag skickar här en hälsning som är en modifierad avslutning på en låt som en viss Lars Winnerbäck har skrivit.

Lycka till! Nu är det skymning här i Niken och rätt ensamt här i byn.
Ring om ni vill, hälsa de jag känner och håll blicken kvar i skyn!
Det är så många, så många, som vill ta en ner på jorden
och vintern kan bli lång ändå här i den fjällhöga norden!

/RML